lovewarrior.blogg.se

Skrev ju det sms för någon vecka sen.

Hon har ändå hört av sig. Bara små sms med "praktiska" saker. Jag har svarat kort men trevligt. 

I onsdags så sms hon och frågade om jag kunde ta hand om hennes katter, då hon skulle åka och besöka vänner. Jag skrev att jag inte kunde för jag själv inte var hemma. 

Dumt av mig, men skrev även att hon inte behöver ljuga för mig, att jag förstod att hon skulle besöka honom. 

Det var dumt av mig, jag lät mina tankar styra min handling där. 

Vi skrev lite mer sms, och hon blev arg. 

Slutade med att jag ringde, och vi pratade. Jag bad om ursäkt, och det visade sig att hon haft en tuff vecka, och satt hemma och drack vin själv.

Jag satte igång direkt och började oroa mig och sa att det är inte bra att hon sitter själv hemma och dricker.

Vi pratade vidare en stund, och kom fram till att vi ska ses på måndag och prata. 

Än en gång föll jag tillbaka i läget där jag kände någon slags panik över att ta hand om henne. Det är fel, jag kan inte hjälpa henne.

Var precis hos min psykolog. 

Han fick mig att inse att det är bättre att klippa banden, men ändå låta kärleken få finnas kvar. Många gånger så klipper man banden, och gör allt för att inte "känna" kärleken mer.

Jag har bestämt mig att på måndag ska jag prata med henne. Berätta för henne att om vi någongång ska kunna vara vänner, så måste vi bryta helt. Så jag får chansen att "älska klart" henne.. När hon hela tiden finns där på ett eller annat vis, så kan jag inte gå vidare. Som

om man hela tiden lämnar en bakdörr på glänt.. 

För att jag ska klara av att leva ett liv utan sorg, så måste jag klippa banden helt. Det känns tungt, tungt att säga åt henne att sluta höra av sig..

Hon lämnar ett stort tomrum i mig, men för att jag ska kunna fylls det, 

Dagens låt - http://open.spotify.com/track/3gBlYHL20yg9keE3bMuuNO