lovewarrior.blogg.se

På ett vis är jag glad, har aldrig tidigare känt kärlek på det här viset.

Jag har alltid tidigare i förhållanden som gått åt helvete haft förmågan att gå vidare så mycket enklare.

För att vara ärlig så vet jag inte om jag släppt det utan flykt.

Jag har alltid tidigare flytt i alkohol och droger när jag mått som sämst.

Det här är första gången som jag har en relation som går sönder, som jag verkligen tillåter mig att känna sorg. 

Det är otroligt jobbigt, otroligt påfrestande att hela tiden gå att tänka på henne. Hela tiden känna mig ensam och bortvald.

Hon sa redan när vi gjorde slut att hon kan inte rå för att hon inte älskar mig mer. Hon kan inte heller behöva stå till svara mot mig för att hon går vidare med andra män.

Hon har helt rätt. Vi är inte längre ett par, och jag har absolut ingenting att säga till om hur hon vill leva sitt liv.

Vissa dagar hatar jag henne. Hur hon kunde kasta bort min kärlek. Varför jag, som gav allt, inte längre duger.

Varför hon så enkelt kan gå vidare i livet, oberörd och utan att känna nått.

Jag tänker fortfarande på saker jag kan göra för henne. Har liksom inte gett upp ännu. Men jag gör det inte, jag gör inte som sakerna jag kommer på. Jag vet att det inte är någon ide, hon kommer aldrig älska mig igen vad jag än gör.

Min psykolog säger att detta ligger inte hos mig. Utan det är hennes förflutna som får henne att inte kunna knyta an med någon 100%.

Och att det kommer vara så fram tills den dagen då hon vågar möta sina spöken i garderoben.

Under stora delar av vårt förhållande så märkte jag hur hennes bagage påverkade hennes livssituation. 

Jag tjatade aldrig. Men vi pratade ibland om att hon måste ta tag i det, för dom påverkade hennes liv.

Jag visste inte att dom då, skulle få henne att tappa sin kärlek för mig. 

Hon har iaf vad jag vet nu, sökt hjälp. Fått en bra psykolog som hon trivs med. Vet att hon började med antidepressiva tabletter och ångest dämpande piller. 

Själv har jag inga erfarenheter av antidepressiva, men min åsikt av dom är att dom lägger "locket på".

Dom hjälper dig bara att leva livet, men problemen som skapar psykiska problem finns ju kvar, där under ytan. 

Det är jag tacksam för med min psykolog. Han lär mig att omfamna det jobbiga, och att låta den känslan få finnas där inne. 

Det är först när jag tillåter mig att vara ledsen och ensam. Som känslan får chansen att få kännas "klart". 

Istället för att distrahera den med alkohol och droger, så möter jag känslan.

Jag förstår varför människor flyr.

Det är så mycket enklare än att möta sina demoner.

Har tänkt och tänkt massvis på den här grejen med att lämna tillbaka nycklar mm som mitt ex bad om.

Ena stunden tänker jag, fuck it. Jag tänker inte åka dit. 

Andra stunden tänker jag att det enda jag gör, är att dra ut på allt ännu längre. Och till vilken nytta? 

Jag får helt enkelt åka dit imorgon, lämna hennes nycklar och hämta min grejer. Sen har vi inga band kvar till varandra alls.

Jag bävar mig dock för hur jag ska känna när jag ser henne första gången. Var en månad sen vi sågs eller pratade nu. 

Som jag tänker nu, skulle jag se henne så skulle jag bara gå därifrån. Jag har inget att säga, och jag vet att jag säkerligen skulle gå igång på alla cylindrar om vi skulle prata. Det är för mycket besvikelse och ilska kvar i mig fortfarande. 

En dag kanske vi ses igen, och det kanske känns ok då.