lovewarrior.blogg.se

Ni vet när man träffar någon.

Den där känslan, den som kittlar i magen och som får dig att gå runt på små rosa moln. 

Du har egentligen inget annat fokus än henne. Det första du tänker på när du vaknat, och det sista innan du somnar in på natten.

Det är den bästa känslan i världen, den lyfter hela dig. Din självkänsla och självförtroende ökar och du känner dig nästa odödlig. 

Jag har känt så många gånger.

Kallas för att vara kär. 

Många vill skilja på att vara kär och att vara förälskad. För mig är det i stort sett samma sak.

Skillnad dock på att vara kär, och älska någon. 

När du träffar någon ny, som du egentligen inte känner. Så gör hon ju allt för att visa sin bästa sida för dig. Precis som du gör samma sak. 

Det är som ett spel nästan där man vill måla upp en fasad och hoppas på att den är stor nog för att din partner ska fastna. Det är det vi blir förälskade i, i en fasad. 

Med tiden, när vi varit med varandra en tid. Det är väldigt olika från relation till relation om hur lång tid det tar, men låt oss säga fyra månader. 

Ni vet när man inte längre har dom där bubblande känslorna i magen varje dag, ni har inte sex lika ofta som i början och ni kanske inte skriver 400 sms till varandra om dagen.

När ni är där, och känner ändå en otroligt närhet och tvåsamhet med din partner. Du känner att den här tjejen vill jag aldrig vara utan. Hon förstår dig, och tar dig för den du är. 

Då kan man kanske säga att du älskar henne. 

Det är otroligt starka ord. Dom besitter en styrka som kan skapa hjärtinfarkter. Tänk dom gånger du samlat mod, och äntligen vågat säga det - Jag älskar dig.

Den där känslan, du ser på din partner och sekunderna känns som år. Du är nervös och känner ditt egna hjärta slå i slowmotion. Väntar förväntansfullt på ett svar..

Jag har själv sagt det till kvinnor som inte svarat - Jag älskar dig med.

Det skär i ditt hjärta. Även om dom sen försöker förklara sig att det är inte så att dom inte tycker om dig, men dom vågar inte använda just dom orden, ännu..

Vi säger att det är ok och att vi förstår, men innerst inne så fick vi en liten rispa på hjärtat. Det kan man inte förneka.,

Även om din partner 5 veckor senare säger det. Så blir inte känslan lika euforisk då. Den har ju kvar det där ärret. Förstå mig inte fel, du ska aldrig säga att du älskar någon om du inte är säker. Min poäng är bara det där ärret man får, när man blottar sitt inre. 

Tiden går. Ert förhållande flyter på bra. Ni har roligt ihop, ni umgås och är bra vänner. I min mening så ska din partner även vara din vän. Ni ska ha separata liv, men även ett liv ihop. 

Jag märker efter några månader små små saker med min partner som inte stämmer. Det är kanske bara jag som oroar mig i onödan. Har alltid haft en förmåga att göra det. Hon kallar dig för "orolighetsministern" och dementerar dina tankar på att nått skulle vara fel. 

Tiden går, fler och fler saker dyker upp. Tydligare tecken.. Vad är det som händer. Än en gång, du försöker förklara hur du känner och vill att din oro tas på allvar, för hon älskar dig väll fortfarande? Du får höra olika orsaker till hennes frånvaro. Som du godtar och acsepterar. Du tänker, om du bara kan visa henne ännu tydligare hur mycket du älskar henne, så kanske det blir bättre. 

Du anstränger dig hårdare, blir nästan för mycket. Hon får panik, eller hon får dåligt samvete. Hon ser hur du försöker, när hon egentligen inte är säker längre, säker på om du är den hon vill vara med.. Men eftersom hon är osäker, och inte vet, så är det enklare att ljuga och säga att allt är som vanligt och hon älskar dig fortfarande. 

Men känslan där inne går inte att fly ifrån. Hon äts upp av den. 

Den får henne att få ångest, den finns där hela tiden. 

Hon ser hur jag försöker, hur jag gör allt för att få det att fungera på alla sätt och vis. Hon ser hur jag gör uppoffringar och ändrar livssituationer för att vårt förhållande ska fungera. Hon ser hur mycket jag älskar henne. 

Men hon har till slut, slutat älska mig. 

Men hon är trygg med mig, hon vet att jag alltid finns där. Och kanske är det enklare att vara med någon i en lögn, än att våga stå ensam på egna ben. 

Hon inser med tiden att hon sårar mig. Hon vill inte såra mig, och hon tycker ju att jag är en bra kille. Hon förstår att hon måste släppa taget, för min skull. Jag måste få gå vidare och ge min kärlek till någon som vill ha den, hon vill inte mer..

Sanningen kommer fram.

Ni separerar. 

Jag blir förkrossad. 

Även om ert förhållande den senaste tiden inte alls varit som jag vill att det ska vara, inte alls.. Så trodde jag att kärleken skulle övervinna det här, och att vi tillsammans kunde lösa våra problem. Jag var beredd att försöka.

Hon vela ge upp, hon orkade inget mer. Ni går skilda vägar. 

Tiden efter är turbulent för er båda, ni sliter båda på era egna vis med känslor och sorg.

Hon går vidare med andra män, rätt tätt inpå separationen. 

Jag får reda på det, blir vansinnig.

Det knäcker mig bara ännu mer. Betydde inte din kärlek, er kärlek någonting? Hur kan hon släppa den så fort? 

Ni bryter kontakten, jag klarar inte av att ha henne i mitt liv längre på nått vis.

Hon förstår dig säger hon..

Hon fortsätter dock sms och på nått vis känner hon sig trygg med mig. 

Det går till en punkt där jag helt enkelt får be henne att inte sms eller ringa mer. 

Jag är krossad, ligger på botten och vet varken ut eller in. 

Det enda jag ser, är hur enkelt hon kan plocka upp sig själv och gå vidare. Kvar där nere ligger jag.. Ensam.. 

Människor säger, tiden läker såren.

Vem vet om dom har rätt.

Jag tror inte att såren läker, enbart att vi lär oss leva med dom, och låter känslan få finnas klart..

"Jag" kan vara vem som helst, och "hon" kan vara vilken tjej som helst..

som ingen vet om den stämmer 100%.